Sitter och snyftar som nån värre lipsill för tillfället.

Kollade Zara Larssons blogg, som jag brukar läsa dagligen, och hon hade

lagt upp en youtube-video på personer som får se sina nära och kära efter en lång tid borta hemifrån.

När jag ser hur de små barnen reagerar på att få se sin pappa igen efter en lång period

får det mig att fundera på hur det själv skulle vara att ha det så. Att ens egen pappa skulle fara

ut i krig och inte veta om han överlever dagen till slut, inte veta om han någonsin kommer hem igen.

Dessa små barn, och vuxna, har det så, eller har haft det så och det är hemskt, det får en verkligen

att fundera på hur bra man har det egentligen. Och att se dessa videon på hur familjerna återförenas

är härligt, man blir så glad bara av att se det, och gissa hur det känns för de i videona.

Okej, lite onödigt inlägg men kände för att dela med mig av det iallafall.

Känlsoladdade stunden över.

- Amanda -