...

Jag vill skrika, men det hjälper inte så jag låter bli. Istället lägger jag på ett leende och låtsas som ingenting. Har spelat så länge redan, med vissa avbrott, att jag med tiden själv börjat tro på mitt skådespeleri. Och så har jag fortsatt. När tankarna dyker upp sopar jag de snabbt under mattan och ignorerar dem även då tårarna bränner i ögonen. Mitt skådespeleri fungerar lika bra på alla omkring mig som mig själv, så grattis till mig!


Vet känslan o känner så igen mig i de du skrev.. Men kämpa! :/

2012-05-07 | 13:32:02

Amanda, ring mej ?

2012-05-07 | 19:30:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback