Rasism Hela mitt liv har jag trevat efter allas accepterande. Jag har ursäktat mig själv med orden ”Jag är nog helt finlandsvensk” och ”Jag är nog född i Finland”. Jag har velat att alla skall se på mitt etniska ursprung så som jag ser det. Det är så klart omöjligt, ens första intryck tar alltid vägen genom pupillen.

Varför är jag så rädd för vad andra tycker? När jag började trean flyttade vi och jag ville inte byta skola, så jag tog metron från Nordsjö till Hertonäs varje dag. Det var då de rasistiska kommentarerna och påhoppen började. Jag kunde sitta helt stilla i metron då någon sa åt mig att jag skulle åka hem därifrån jag kom. Efter det har jag blivit kallad för många saker, bland annat mutanaama (leransikte), neger, apa. Och det hemskaste har alltid varit att bli verbalt anfallen medan en hel metrovagn full av vuxna sitter där och tittar på utan att göra någonting.

En gång jagade en nykter man en somalisk pojke av och an i metron och skrek saker som ”Jag skall döda dig, din negerjävel!”. Det enda pojken hade gjort var skämtat ljudligt med sina vänner.

Jag satt och grät högt i metrovagnen för att det hela var så orättvist. Jag bölade tills jag kom hem och kände mig barnslig och dum för att jag inte kunde sluta fråga en och samma fråga: Varför skall det vara så? Det är en logisk fråga när man tänker på det. Men det finns inget logiskt svar.

Några få gånger har det hänt att någon har sagt något åt rasisten. Det är den mest fantastiska känslan i världen när någon som man inte känner ställer upp för en. Och den värsta känslan är då ingen säger något och alla sitter där som vaxdockor utan känslor.

Jag har flera vänner med etniskt utseende och när vi talar om rasism skrattar vi åt händelserna. Fast innerst inne vet vi att det inte är något man skrattar åt. Det sårar och tar ont. Min mamma har en somalisk väninna. Jag slår vad om att hon också har fått höra skällsord och hemska saker. Men vad ingen vet är att hon förlorade fyra barn och sin make i kriget.

En kvinna vi känner som kommer från Elfenbenskusten hade suttit i bussen då en man spottat henne i ansiktet. Så skall ingen människa bli behandlad. Det är inte rätt!

Varför tar man inte upp olika kulturer, världsfrågor och invandring i skolan så att den nya generationen kan bli en bättre och öppnare version av den gamla? Varför försöker man kväva rasismen i Finland? Hur mycket man än gömmer något kommer det inte att försvinna. Låt nu människorna veta att det inte är okej att säga neger, fast man inte menar det ont.

Om Finland nu är ett så tryggt och stabilt land, varför får människor av etniskt ursprung uppleva påhopp dagligen? Och säg inte att det inte är ert problem om andra har det dåligt. Då är ni bara fega.

Rebecka Holm,

14 år

Helsingfors

Från HBL 19.1.2012

Rasism Hela mitt liv har jag trevat efter allas accepterande. Jag har ursäktat mig själv med orden ”Jag är nog helt finlandsvensk” och ”Jag är nog född i Finland”. Jag har velat att alla skall se på mitt etniska ursprung så som jag ser det. Det är så klart omöjligt, ens första intryck tar alltid vägen genom pupillen.

Varför är jag så rädd för vad andra tycker? När jag började trean flyttade vi och jag ville inte byta skola, så jag tog metron från Nordsjö till Hertonäs varje dag. Det var då de rasistiska kommentarerna och påhoppen började. Jag kunde sitta helt stilla i metron då någon sa åt mig att jag skulle åka hem därifrån jag kom. Efter det har jag blivit kallad för många saker, bland annat mutanaama (leransikte), neger, apa. Och det hemskaste har alltid varit att bli verbalt anfallen medan en hel metrovagn full av vuxna sitter där och tittar på utan att göra någonting.

En gång jagade en nykter man en somalisk pojke av och an i metron och skrek saker som ”Jag skall döda dig, din negerjävel!”. Det enda pojken hade gjort var skämtat ljudligt med sina vänner.

Jag satt och grät högt i metrovagnen för att det hela var så orättvist. Jag bölade tills jag kom hem och kände mig barnslig och dum för att jag inte kunde sluta fråga en och samma fråga: Varför skall det vara så? Det är en logisk fråga när man tänker på det. Men det finns inget logiskt svar.

Några få gånger har det hänt att någon har sagt något åt rasisten. Det är den mest fantastiska känslan i världen när någon som man inte känner ställer upp för en. Och den värsta känslan är då ingen säger något och alla sitter där som vaxdockor utan känslor.

Jag har flera vänner med etniskt utseende och när vi talar om rasism skrattar vi åt händelserna. Fast innerst inne vet vi att det inte är något man skrattar åt. Det sårar och tar ont. Min mamma har en somalisk väninna. Jag slår vad om att hon också har fått höra skällsord och hemska saker. Men vad ingen vet är att hon förlorade fyra barn och sin make i kriget. En kvinna vi känner som kommer från Elfenbenskusten hade suttit i bussen då en man spottat henne i ansiktet. Så skall ingen människa bli behandlad. Det är inte rätt!

Varför tar man inte upp olika kulturer, världsfrågor och invandring i skolan så att den nya generationen kan bli en bättre och öppnare version av den gamla? Varför försöker man kväva rasismen i Finland? Hur mycket man än gömmer något kommer det inte att försvinna. Låt nu människorna veta att det inte är okej att säga neger, fast man inte menar det ont. Om Finland nu är ett så tryggt och stabilt land, varför får människor av etniskt ursprung uppleva påhopp dagligen? Och säg inte att det inte är ert problem om andra har det dåligt. Då är ni bara fega.

Rebecka Holm,

14 år

Helsingfors

Från HBL 19.1.2012

---

Läs denna, från början till slut.

Att vi lever på 2000 talet, tilloch med 12 år in, och sådanthär händer.

Att man inte kan acceptera andra människor som är exakt lika mycket värda som

en själv. Förstår inte mig på sådana människor, fyfan. Att hon som 14 år måste uppleva

detta är ju rent ut sagt hemskt, det skulle lika bra kunna vara du eller jag som skulle ha

en annan hudfärg, språk eller något annat. Men det är ju inte bara hon utan såå såå många

människor som hamnar leva med sådant här varje dag. Kan ärligt säga att jag inte är stolt

finländare när jag läser dethär. Man skäms ju!

- Amanda -